Ödmjuker er!
_Ödmjuker_ er, när världen vill upphöja till himlens rand er ära och ert mod! _Ödmjuker_ er, när dårars knän sig böja med rökelser omkring er ärestod! Vad är det lov, varmed de eder hölja? Vad är ert rykte, o, vad är ert namn? Ett stoftgrand mer, som tidens vågor skölja till glömska bort i evighetens famn. _Ödmjuker_ er, när sann beundran sätter kring edra tinningar sin ärekrans! _Ödmjuker_ er, när frälsta mänskoätter omgiva edra namn med evig glans! _Ödmjuker_ er, och lägger kransen neder uppå hans altar, som er kraften gav! Till himlen blicker, och ödmjuker eder! Sen, vad är världen? Glömda hjältars grav. _Ödmjuker_ er, när kärleken vill flyga från tusen skilda håll er famn emot! _Ödmjuker_ er, när vana händer smyga en blomstermatta under eder fot! _Ödmjuker_ er, när i en krets av vänner på hjärtats tungomål ert lov I sport! _Ödmjuker_ er, när edert hjärta känner, att det var gott och ädelt, vad I gjort! _Ödmjuker_ er, när livets glädje rymmer, när ärans lusteld en gång slocknar ut! _Ödmjuker_ er, när levnadsdagen skymmer och sista blomman dör för er till slut! _Ödmjuker_ er, när ungdomshoppet sviker, när himlens tuktan drabbar mer och mer! När sista stjärnan från er himmel viker, så varer glade, och _ödmjuker_ er!
